Om 12 dagar kommer jag sitta på ett plan som kommer ta mig mot mitt största häftigaste äventyr och utmaning nånsin.. Jag är fullkomligt livrädd samtidigt som jag bubblar av lycka..  Tankarna går upp och tankarna går ner.. Tanken på att lämna vänner och familj får mig att gå sönder totalt, men då försöker jag tänka på att jag kommer faktiskt hem om ett år igen och dom som jag då fortf är viktig för, dom kommer stå där och ta emot mig med öppna armar.. När jag tänker på dagen då jag ska åka så fylls hjärtat med en klump av "sorg" så då vänder jag på allting och tänker istället på dagen då jag kommer hem och då blir jag så lycklig.. Men alltså förstå vilken grej jag kommer få vara med om, vad jag kommer få se, va jag kommer då lära mig, vad mycke nytt folk jag kommer få träffa och lära känna, jaa allt jag kommer få uppleva... Det här är verkligen once in a life time.. :) :) :) sen så är det ju faktiskt så att dom som vill och känner att dom saknar mig en gnutta för mycke, dom får ju faktiskt komma å hälsa på mig :)